Denna dikt av Karin Boye, kanske den mest citerade dikten i Norden, är nära kopplad till våren och dess symboliska innebörd av återfödsel och förnyelse, men när jag betraktar knoppen som är nära att öppna sig på min amaryllis så tänker jag att den platsar mer än väl som höst— och vinterdikt. Vad tycker ni?

För den som önskar lyssna på Karin Boye själv läsa de första raderna av sin dikt finns länken här. Läs gärna mer om diktaren och hennes liv längre ner.

Ja visst gör det ont när knoppar brister. 
Varför skulle annars våren tveka? 
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka? 
Höljet var ju knoppen hela vintern. 
Vad är det för nytt, som tär och spränger? 
Ja visst gör det ont när knoppar brister, 
ont för det som växer 
                     och det som stänger. 

Ja nog är det svårt när droppar faller. 
Skälvande av ängslan tungt de hänger, 
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - 
tyngden drar dem neråt, hur de klänger. 
Svårt att vara oviss, rädd och delad, 
svårt att känna djupet dra och kalla, 
ändå sitta kvar och bara darra - 
svårt att vilja stanna 
                      och vilja falla. 

Då, när det är värst och inget hjälper, 
Brister som i jubel trädets knoppar. 
Då, när ingen rädsla längre håller, 
faller i ett glitter kvistens droppar 
glömmer att de skrämdes av det nya 
glömmer att de ängslades för färden - 
känner en sekund sin största trygghet, 
vilar i den tillit 
                    som skapar världen.

AMARYLLIS — Vad gör väl namnet?

Efter att ha läst på om denna ståtliga blomma (tack, Sköna Hem) är jag övertygad om att den är mer än värdig att illustrera Boyes dikt.

Vår julamaryllis härstammar från Brasilien. Amaryllissläktet (Hippeastrum) innehåller runt 90 arter och över 600 hybrida arter. Det svenska namnet amaryllis härstammar från Linnés tid. Egentligen är det en annan växt som bär namnet amaryllis, nämligen den sydafrikanska kapamaryllisen (Amaryllis belladonna). När Linné publicerade sitt verk Systema Nature 1753 insåg han inte att kapamaryllis och de sydamerikanska arterna inte var släkt och kategoriserade dem till samma släkte. Det var först under 1800-talet som de två olika amaryllissläktena separerades.

På 1800-talet satte förädlingsarbetet igång på allvar och man korsade olika arter med varandra för att få fram nya sorter med större, fler och mer öppna blommor. Då var amaryllis inte en julblomma utan en vårvinterblomma. Det var först i mitten av 1960-talet som amaryllis började betraktas som julblomma i Sverige. Den kallades då riddarstjärna. Först i mitten av 1960-talet börjar amaryllis betraktas som julblomma i Sverige.

Amaryllis omnämndes redan i den grekiska mytologin. Amaryllis sades då vara en ståtlig blomma som växt upp ur blodet på en vacker nymf, som fått sitt hjärta genomborrat av en gyllene pil.

På blomsterspråket betyder röd amaryllis ”jag högaktar dig från djupet av min själ”.

ODLINGSTIPS FÖR DIN AMARYLLIS

• Växer din amaryllislök för snabbt? Ställ den svalare och mörkare? Växer den för sakta? Ställ den varmt och ljust!
• Om du föredrar amaryllis som snittblomma, tejpa i slutet av stjälken med klar tejp för att förhindra att stjälken krullar upp sig.
• Visste du att du kan hänga amaryllisen upp och ner, fritt i luften, och vattna den i den ihåliga stjälken? Fint i fönstret!

Ingen blomma har fått så hög couleur och lysande glantz som denne sköna Amaryllis

Carl von Linné

OM KARIN BOYE

Karin Boyes lyrik handlar egentligen om ganska enkla saker – hur man borde leva och hur man lever. Den handlar om smärtan i det ofullkomliga, när man ville vara fullkomlig. ”Ja visst gör det ont” säger hon i en av sina mest citerade dikter. Det gör faktiskt ont, just för att ingen levande någonsin kan vara den hon vill vara. Men just i denna ofullkomlighetens smärta var det som hennes dikter blev till. Många av dem är kärleksdikter, där hon vill så mycket mer än det hon med sina ord når fram till. Andra av hennes dikter handlar på ett liknande sätt om öppenhet, rättvisa och klarhet. ”Drabbad av renhet” är en formel för hennes ständiga försök att förstå den gåta som det motsägelsefulla livet gett henne erfarenheter om. Det finns ingen renhet i livet – den finns kanske i konsten, i dikten, där hon ville ”måla en träsked så / att människor anade Gud”.

Att första gången möta Karin Boyes dikter är därför att få en kunskap om kluvenheten mellan att vilja och att vara. Hennes ord är ofta mycket vackra, hennes dikter vibrerar av en inre musik. Men bakom dessa vackra ord och denna musik anar man ständigt oron och kluvenheten – livet är aldrig så som det borde vara, verkligheten flyr drömmen och går sina låga vägar, fjärran från de moln hon i debutsamlingen beskrivit. Och det är just denna motsättning som ger hennes lyrik ett tidlöst liv. Vi som läser henne idag känner igen oss, på gott och på ont. Hon når ända fram till oss och in i oss med sin vackra och bittra insikt. Är det därför vi så öppet kan ta till oss hennes ord idag, ett halvt sekel efter hennes eget livs slut? Kanske är det vårt eget livs kluvenhet som gör henne till vår följeslagare, till en svensk klassiker.

— Text av Björn Julén, docent i litteratur och Karin Boye Sällskapets ordförande 1989-1999.

Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet: om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav.

Karin Boye