Så kom då kylan till Mallorca… lagom till både jul och nyår. Duntäcken togs fram, ved höggs och travades prydligt. Kaminer tändes. Tjocka tröjor och jackor letades fram. Filtar och plädar placerades ut i soffor och levande ljus tändes. Äntligen! De opretentiösa mellandagarna avbröts endast (och motvilligt) av ett halvdant försök till nyårsfirande i pandemitider innan de övergick till januarilunk; den bästa tiden för utdragna lässtunder med stora mängder te eller kaffe (choklad!), bra böcker —och gärna en mjuk filt.

Och ibland, bara ibland, om karaktärerna i boken man läser är riktigt skickligt porträtterade och/eller om författarens röst lyser igenom på ett sådant där behagligt sätt, då blir läsningen i sig den där mjuka och platsen att sjunka ner i.

Ni som redan har läst Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel förstår precis vad jag menar. Kanske har ni också lyssnat på hans sommarprat (annars har ni länken här), sett honom i Nyhetsmorgon och följt hans podd Björn & Navid med Navid Modiri? Eller lyssnat på honom som gäst i populära forum som Framgångspodden, Värvet och Nyfiken på? I så fall vet ni hur avväpnande hans röst är, hur nära till skratt han har och hur ödmjukhet alltid går hand i hand med den mänskliga värmen hans person utstrålar. Att läsa Jag kan ha fel är som att ha Björn Natthiko sittandes i soffan bredvid en från pärm till pärm, vilket i sig vittnar om hur de tre författarna lyckats med bedriften att överföra en välkänd berättarröst till bokformat utan att den förlorar sin essens.

Hela Sveriges Natthiko

Björn Natthiko Lindeblad är helt klart i ropet. Kändisskapet kom som en överraskning, inte minst för honom själv, som han försynt förklarat, inte sällan utan att skratta och tillägga att det hela är rätt coolt! Han pratar även varmt och gärna om den spontana medmänsklighet med vilken han bemöts när han blir igenkänd ute på stan. Om hur han på grund av sin sjukdum blivit bättre på att be om hjälp och som följd överväldigats av responsen från omgivningen.

Björn Natthiko har gett sjukdomen ALS ett ansikte och delar med sig av vardagens utmaningar —och katten Sebbes upptåg— på sociala medier med sin omisskänneliga, humoristiska berättarröst. Det är stundvis allvar, stundvis tacksamhet och glädje över småsaker; oavsett ämne lyckas han alltid engagera läsaren och inspirera till eftertanke.

Jag kan ha fel känns som en perfekt bok att ge bort i present; när man själv har läst den vill man dela med sig — det är nästan som att öppna en chokladask, välja ett par praliner och skicka asken vidare! Det vore intressant att ta del av statistiken över sålda böcker inför jul och se hur många hårda klappar —och chokladaskar— i form av en självkritisk före detta skogsmunks livshistoria som legat under julgranen i de svenska hemmen!

Ögonblickets intelligens

Hur Björn Natthiko applicerar lärdomarna från sina sjutton år som buddhistisk munk i dagens samhälle med sitt brus och överflöd av intryck, krav och stress beskrivs med humor och en stor dos självdistans. Det är sedan upp till läsaren att avväga vilka av hans reflektioner och nycklar för att tackla vardagens utmaningar som bäst främjar vår tillvaro — ett högst individuellt urval.

Personligen älskar jag kapitlet ’Ögonblickets intelligens’ som fokuserar på balansen mellan vårt rationella intellekt och intuition, ögonblickets intelligens. Och naturligtvis Knuten näve, öppen hand: mindre kontroll, mer tillit.

'Du kommer att få veta
vad du behöver veta
när du behöver veta det'
— Adyashanti

I kapitlet Var det du vill se mer av i världen avhandlas vår etiska kompass och hur våra val påverkar oss och skapar resonans. Vi behöver inte alla vara Greta eller Amnestykämpar för att göra skillnad, även mindre vardagsgester spelar in — vad vi skickar ut kommer i längden tillbaka. Så om våra små insatser i vardagen —att plocka upp skräp efter andra på stranden, ge mat till herrelösa katter, släppa förbi den stampande personen bakom oss i kassakön, le mot surkartar… möts av skepsis, så ska vi inte låta oss inhiberas: våra gärningar är relevanta, inte bara för mottagaren utan i allra högsta grad för oss själva och vårt välbefinnande.

Världen är inte som den är. Världen är som du är. Så var det du vill se mer av i världen.

Om partierna i boken som handlar om insikt, tillit, personligt ansvar och det mänskliga behovet av samhörighet inbjuder till eftertanke så är anekdoterna från klosterperioden av mer underhållande karaktär. Beskrivningarna av rutinerna och livet i kloster är målande och genuina och den varma porträtteringen av de andra munkarna ger läsaren en god inblick i en gemenskap som förnimms som inkluderande och tolerant.

Det är inte utan att man blir en aning avundsjuk på lugnet och stillheten som onekligen uppstår när brus och flimmer från vår moderna livsstil upphör. Dagar som utgörs av ett enkelt, inrutat och förutsägbart mönster — vilken sällsam lyx i all sin enkelhet!

Thailand och moderna munkar

I boken beskriver Björn Natthiko hur munkarna i skogsklostret i nordöstra Thailand varje år förflyttade sig till höglandsdjungeln nära gränsen till Burma för att fly den värsta värmen under februari och mars månad. När han berättar om hur de ett år stannade till nära Kanchanaburi innan de fortsatte bussresan till slutdestinationen var jag tvungen att avbryta läsningen för att gå och leta upp ett fotoalbum; jag och min väninna och dåvarande kollega Marie befann oss nämligen i Kanchanaburi med omnejd i början av februari 1996. Vi besökte den berömda bron över floden Kwai, åkte tåget längs Dödens Järnväg samt gjorde det obligatoriska besöket vid platsens museum och krigskyrkogård tillägnad krigsfångarna som dött i sviterna av slavbygget av bron och järnvägen under andra världskriget (främst australiensare, britter och holländare).

Innan vi åkte vidare med buss och sedan med mindre båt längs floden Kwai mot gränsen till Burma såg vi munkar som vi tyckte såg så exotiskt moderna ut i sina ockrafärgade munkskrudar, läsandes dagstidningen i Ray Ban-liknande solglasögon och med mobiltelefoner i händerna! Fascinerande! Jag ångrar fortfarande att jag inte gav efter för frestelsen att inleda ett samtal med någon av dem.

Vi bodde sedan i flytande hyddor uppe i djungeln; en camp base under dagarna som följde. Under en utflykt i området, som bestod av tät bambu- och papayaskog, kom vi förbi en större munkhydda där den ene av de två munkarna på verandan artigt hälsade på oss när vi gungade förbi på på vår elefant (enda transportmedlet i djungeln, det var inte tillåtet för utlänningar att förflytta sig till fots). Efter att ha läst Björn Natthikos historia blev jag väldigt nyfiken på om de var skogsmunkar (djungelmunkar?)!

Från teori till praktik

De många anekdoterna och beskrivningarna i Jag kan ha fel fungerar som illustrerande komplement till den självbiografiska berättelsen samtidigt som de gör läsningen lättsam. Humorn som utmärker Björn Natthikos opretentiösa personlighet genomsyrar hela boken, från början till slut. Läsaren följer honom villigt och nyfiket på resan från sökande till lärare, från vilsen till… mindre vilsen. Det är en resa som pendlar mellan gråt och glädje, mörker och ljus — precis som livet självt. När vi når slutstationen så har vi en känsla av att besitta en djupare insikt om de verktyg vi har tillgång till för att bättre tackla motgångar, ignorera inre destruktiva röster och hantera ovälkomna känslor och impulser. Och finna mer tillit. Stillhet i bruset.

Författaren har själv uppgett att hans agent sålt rättigheterna till Jag kan ha fel till ett flertal utländska förlag, vilket är fantastiskt — och inte helt oväntat. I may be wrong, men jag är övertygad om att boken kommer att få ett varmt mottagande var den än ges ut, tack vare det universella innehållet och inte minst Covid-19, som skapat en ökad efterfrågan på diskussioner och litteratur med existentiellt innehåll. Det finns onekligen ett behov av att stärka vårt inre liv för att på så sätt hantera och anpassa oss till en existens i ständig —och oförutsägbar— evolution; att stå stadigt och trygga i oss själva när tillvaron gungar.

FAKTA OM JAG KAN HA FEL

• Fullständig titel: Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk
• Boken är utgiven av Bonnier Fakta (2020-10-06)
• Jag kan ha fel är skriven i nära samarbete med Björn Natthiko Lindeblads nära vänner och kollegor Caroline Bankler och Navid Modiri.
• Jag kan ha fel blev Adlibris mest sålda biografi 2020
• Björn Natthiko Lindeblad blev utsedd till Årets Sårbara Man 2020

Det finns en plats i varje människa där vi kan vila hela tiden, oavsett omständigheterna i vårt liv. Av olika skäl har många av oss glömt den platsen. Den här boken kan hjälpa dig att hitta tillbaka.

Björn Natthiko Lindeblad