I år hade jag äran att skriva en artikel till Pollenças program över festligheterna i samband med La Patrona. Det ligger inte lite ansvar i det uppdraget, men trots nervositeten blev jag glad och stolt över vad jag tolkade som en kulmen i integrationsprocessen; det sådda fröet hade efter trettio år gett frukt! (En helt annan typ av frukt från samma integrationsprocess finns på bild längst ner i det här inlägget…)
Ett varmt tack till Pollenças kommun och till Pere Salas för visat förtroende. Det var roligt att bidra till årets La Patrona och även fantastiskt med alla positiva tillrop och uppskattning från alla pollenciner!
Artikeln: Om vikingar och korsarer
Det faktum att jag föddes tusentals kilometer från ön som jag i många år har betraktat som mitt hem, hindrar mig inte från att identifiera mig med det mod och den styrka som Pollenças befolkning visade den ödesdigra 31 maj. Även det nordiska blodet i mina ådror bär vittnesbörd om en svunnen tid då vardagen inte bara handlade om att leva, utan att överleva och ständigt vara på sin vakt. Prioriteten var att försvara vad som var ditt och dina nära och kära, med stöd från bygemenskapen, utan vilken du varken hade identitet eller förmåga att möta svårigheter – och än mindre pirater!
Våra grundläggande behov var, och är fortfarande, universella. Detta bidrar till att efter trettio år i Pollença så blir distinktionen mellan här och där alltmer suddig. Som den passionerade kommunikatör jag är föredrar jag alltid att se likheter som förenar snarare än skillnader som splittrar, dock alltid med respekt för de språkliga, kulturella och historiska särdrag som utgör fascinerande särdrag för våra identiteter.
För mig är den årliga iscensättningen av slaget mellan den kristna lokalbefolkningen och korsarerna det ultimata uttrycket för Pollenças identitet, en reduktion av intensiva känslor, nostalgi och gemenskap. Den ger även var och en av oss tillfälle att reflektera över de människor och värderingar som vi väljer att försvara. Utvecklingen, detta tveeggade svärd, medför ett allt bredare spektrum av bekymmer som, till skillnad från våra förfäders, sträcker sig långt bortom vår omedelbara omgivning.
La Patrona är en hyllning till gemenskapen, till en inkluderande, kollektiv självkänsla. Ingen vinner en strid ensam; varken förr eller nu, varken här eller där.
Leve identitetspluralismen, leve gemenskapen och leve Pollença!
